Lyckliga slut finns bara i sagor.

Det var det det. Ett slut på någonting som inte funkade. Kanske en börja på något nytt?

Men visst vill man tror på någonting mer än vad det verkligen är? Man vill så gärna hoppas.

Min största rädsla har varit att bli lämnad. Lämnad av familj. Lämnad av vänner. Lämnad ensam. Men sanningen är att du är som starkast när du inte har någon annan att lita på, än dig själv. Att vara som starkast när du är som svagast. Starkast ensam.

Jag ska dock ta en god syn på mitt liv nu. Fundera på vad jag verkligen lever för. Och sedan laga det som en gång var brustit och bygga på en stabil grund jag kan stå på.

En sak som är säker, jag öppnar aldrig mitt hjärta för någon igen! Aldrig!

Jag undrar om jag någon dag, finner min lycka?!