Tillbaka på ruta ett.

Tillbaka på ruta ett.
Grunden där jag en gång började bygga.
Nu har allt rasat. Det känns som allt jag en gång trodde på,
allt jag hoppats på och allt jag litade på, har försvunnit.
Sanden har runnit ut och mitt timglas är tomt.
Och jag är rädd för att säga saker som jag en annan dag kommer ångra.

Hemma är det åt helvete.
Min mamma har inte pratat med mig på två veckor nu.
Och nu är hon ledig en hel vecka? :S
Kanske är det nu hon fått nog. Och det är kanske nu jag behöver flytta.
Men mamma, efter varje bråk och för varje tår, så älskar jag dig.
Det är dig jag beöver nu. Det är dig jag behövt alla gånger.

___________________________________________________________________

Jag sa en gång " varför ska man leva, om man inte känner att man lever?"
Jag är tillbaka där nu. Och jag hittar inte svaret.
Kanske har jag bara en dålig dag. Men varför börjar de dagarna bli allt fler?
Dags att börja prata med min psykolog igen kanske? Men jag vill verkligen inte gå så långt. Om jag bara hade kunnat hittat en väg själv.
Jag har förlorat min makt, min personlighet. Kanske dags att gå solo ett tag?
Jag tränar inte så mycket häller längre. Har väl tappat suget lite kanske. Men den största anledningen har nog varit mitt humör, och alla skador jag har fått utav de.
Dock är det en bit jag inte vill förlora. Åtminstone där, är jag fri.
Boxningen är allt jag har, och de få vänner som faktiskt ställer upp för mig. Men är det inte lite illa om man faktiskt kan räkna alla sina vänner på fingrarna? Och jag behöver bara använda ena handen. Men jag har aldrig ställt höga krav på mycket.
Men jag tycker alla färtjänar lite ärlighet och förståelse ibland.

"förlåtelsen ä grunden till all lycka". Jag önskar det vart så..

/ Vi ses!