Din doft har satt sig kvar i vägarna.
Jag känner den vart jag än går.
Jag kan nästan ta i den och sätta den intill näsborrarna.
Vila i mot den och nästan somna. Blunda och även, se dig.
Har ni någonsin känt kärlek utan att ha den?
Den där lyckliga känslan, som du vet är på grund av HAN.
Och nästan älska i ögonblicken? Jag gör det.
Dom säger glöm han, men det går inte.
Varför ska du lämna den person som gjort dig mest lycklig?
Det vart ju du som fick mig att känna igen. Känna på riktig.
Och le, sådär ärligt jag aldrig tidigare gjort. Du fick fram de bästa i mig.
Vi är inte prefekta, varken du eller jag (okej du kanske är mer perfekt än mig) men frågan är om vi vore perfekta för varandra? Vi kanske inte passar, och vi kanske inte är sams var gång. Men sanningen är att jag nog hellre skulle vilja spendera hela mitt liv genom att bråka med dig, i stället för att leva utan dig. Därför är det så svårt att gå sin väg, när hjärtat säger att det är rätt. Så. här är jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar